MysanW

För det är ungefär så det känns, att när mina krämpor i kroppen kommer är jag som en pensionär, en sliten pensionär. Tyvärr har de senaste åren betytt mycket olika smärtor, har det inte vart det ena så är det något helt annat. Det är psykiskt nedbrytande att aldrig känna sig helt hel. Att inte kunna svara på den enkla frågan "Hur mår du?" utan att behöva nämna en krämpa.

 

För det är ju verkligen inte så att jag vill vara vek och hela tiden skylla på att jag har ont någonstans. Jag har inte vart sån tidigare och hoppas jag inte blivit den personen. Har jag ont så har jag ont.

 

Det finns så många gånger jag tänkt att jag ska sluta spela badminton bara för att jag hela tiden ska ha ont på något ställe. Men jag lever på hoppet om att jag ska bli bättre, för vem är jag utan denna sport?

Sen ska ju tilläggas att jag inte alltid gjort det jag ska för att få det bättre, men drömmen vore att vakna upp en dag och inte behöva klaga över smärta.

 

När vi var i Thailand pratade vi just om det här med att klaga, jag tycker inte om att klaga men jag gör det nog mer än vad jag tror. Och det är frustrerande att lyssna på en person som hela tiden ska klaga över allt och ingenting.

 

Nu ska jag till läkaren nästa vecka med min fot som jag har haft problem med över ett år, är man inte gjord av pengar får man gå den långa vägen (frikort here i come) haha.