En konstig dag
1kommentarer
Det var tisdag och jag skulle som vanligt iväg på förläsning, jag hade ätiti frukost och åkt buss, det var alltså en helt vanlig tisdag.
Föreläsningen började bra och jag tyckte den var riktigt intressant och var riktigt imponerad av föreläsaren. Efter ett tag började jag känna att jag mådde illa, ville inget annat än att ta upp min vattenflaska ur väskan, men ville inte hålla på att krångla.
Vi sitter och lyssnar när helt plötsligt Peter skriker till: "Men Sofie". Alla vänder sina blickar mot Sofie som sitter och krampar och sedan svimmar. Ambulansen rings och jag ser ett ypperligt tillfälle att gå ut för att spy eftersom jag inte mådde bra. På väg ut påpekar Johan att jag ser vi ut i ansiktet, går in på toan och försöker spy. Men där känner jag att jag får världens tryck över öronen och går därför ut (fick tanken om att ja skulle svimma). Väl utanför toan ställer jag mig för att vila eftersom jag nu har världens tryck över öronen och huvudet plus att jag mådde illa.
Sen kommer jag inte ihåg nå mer, de vart helt svart.....
Jag vaknade av att jag låg på golvet och grät och att Peter stod framför mig och pratade med mig. Samtidigt kommer ambulansen (som skulle hämta Sofie) men tydligen hade hon vaknat till och tagit luft och var på benen igen. Så ambulanspersonalen beslöt att ta med mig istället eftersom jag låg på golvet när dom kom.
Emelie följde med mig för att hålla mig sällskap och för att ta hand om mig. Jag fick ligga där på en säng i ett rum i två timmar innan doktorn kom och kollade på mig.
Anledningen till varför jag svimmade vet vi inte, antagligen var det en massa olika faktorer som spelade in att jag svimmade. Men jag vart oerhört rädd, det var längesen jag varit så rädd.
Idag mår jag bra och det gjorde jag även när jag kom hem från sjukhuset, de ända jag hade ont i var huvudet ettersom jag slog huvudet när jag föll ihop.
Föreläsningen började bra och jag tyckte den var riktigt intressant och var riktigt imponerad av föreläsaren. Efter ett tag började jag känna att jag mådde illa, ville inget annat än att ta upp min vattenflaska ur väskan, men ville inte hålla på att krångla.
Vi sitter och lyssnar när helt plötsligt Peter skriker till: "Men Sofie". Alla vänder sina blickar mot Sofie som sitter och krampar och sedan svimmar. Ambulansen rings och jag ser ett ypperligt tillfälle att gå ut för att spy eftersom jag inte mådde bra. På väg ut påpekar Johan att jag ser vi ut i ansiktet, går in på toan och försöker spy. Men där känner jag att jag får världens tryck över öronen och går därför ut (fick tanken om att ja skulle svimma). Väl utanför toan ställer jag mig för att vila eftersom jag nu har världens tryck över öronen och huvudet plus att jag mådde illa.
Sen kommer jag inte ihåg nå mer, de vart helt svart.....
Jag vaknade av att jag låg på golvet och grät och att Peter stod framför mig och pratade med mig. Samtidigt kommer ambulansen (som skulle hämta Sofie) men tydligen hade hon vaknat till och tagit luft och var på benen igen. Så ambulanspersonalen beslöt att ta med mig istället eftersom jag låg på golvet när dom kom.
Emelie följde med mig för att hålla mig sällskap och för att ta hand om mig. Jag fick ligga där på en säng i ett rum i två timmar innan doktorn kom och kollade på mig.
Anledningen till varför jag svimmade vet vi inte, antagligen var det en massa olika faktorer som spelade in att jag svimmade. Men jag vart oerhört rädd, det var längesen jag varit så rädd.
Idag mår jag bra och det gjorde jag även när jag kom hem från sjukhuset, de ända jag hade ont i var huvudet ettersom jag slog huvudet när jag föll ihop.
1 kommentarer
Fia
15 Nov 2008 14:25
men mysan då, konstigt
Kommentera